söndag 4 november 2007

Minnestund vid graven - jobbigt och mystiskt


Igår var vi, som många andra, iväg till kyrkogården.

Treåringen var lite rädd när det var så mörkt. Tvååringen ville bära kransen och bar den leende och kavat mellan gravar och ljus, marschaller och kransar fram till sin egen mormors grav.

Framme vid graven förklarade jag att det var deras mormors sten, men att hon inte fanns längre. Sonen var tvungen att gå iväg och kissa med sin pappa.

Då händer det helt otroliga!!!

Jag och min älskade tvååriga dotter går och kastar pappret som varit runt ljuset.
"Kom mamma, kom" säger hon då och drar tillbaka mig till graven.
"Det där är min vän" säger hon och pekar, mot vad jag tror, på lyktan.
Jag svarar lite förvånat:
"Din vän?"
"Ja!"
"Är lyktan din vän?"
"NEJ" svarar hon bestämt.
"Hejdå mormor" säger hon och vinkar till graven.

Hon tar min hand igen och drar iväg mig.
"Vi går dit mamma"
I beckmörkret stannar hon framför en grav som står som nummer tre på andra sidan vägen.
"Vad gör farbrorn där?" säger hon och pekar på graven.

Då hade vi gått förbi en massa familjegravar, men den grav som hon gått fram till tillhörde en ensam man som dog för ungefär trettiofem år sedan.
"Ser du en farbror?" frågar jag.
"Ja...DÄR" säger hon och pekar.

Senare berättar hon för sin farbror och farfar att hon sett en farbror på kyrkogården. Vad ska man tänka???
När sonen kissat gick vi tillbaka till bilen. Han och jag gick själva. Han frågade på treåringsvis:
"Har vi varit till mormors grav nu?"
"Ja vännen, det var den graven som vi var vid när du behövde kissa. Den jag tände ljus vid"
"Var ÄR mormor?"
"Mormor finns inte längre hos oss här, men i himlen"
"Flög hon upp?"
"Ja, det kan man kanske säga"
"Varför finns hon inte längre här
?"
"Hon var så sjuk vet du gubben"
(Jag vet inte hur jag ska förklara, men vill svara på hans frågor. Vet inte hur jag ska närma mig döden och sjukdom med honom, men vill ändå försöka svara så gott jag kan)
Han är tyst en stund och säger sedan:
"Men då måste hon fått hjälp av doktorn"
Här började mina tårar rinna, något han inte såg i mörkret och även nu i denna stund när jag skriver om det, det berör mig så.

"Ja, men hon var så sjuk, så de kunde inte hjälpa henne"
Då är han tyst igen och frågar till slut något så klokt som jag är helt förundrad över:
"Men mamma...vad var PROBLEMET med mormor?"
(Alltså, vad var det för fel på henne?"
"Hon hade ont i huvudet älskling. Mormor hade jättejättejätte ont i huvudet"
Hela vägen hem i bilen grät jag tyst.

20 kommentarer:

Nilla sa...

Åh gumman! Det är inte lätt att förklara för barn om sjukdom och död, speciellt när man inte alltid själv vet hur man ska förklara det ens för en själv. Men jag tyckte du klarade det så bra vännen!

Små barn och djur är ju mera öppna än vad vi vuxna är, jag tror att de ser saker och ting som vi inte gör, men på barns vis så är det inget som skrämmer dem utan det är ju "normalt".

En stor varm kram sänder jag till dig gumman!

Det Ljuva i livet sa...

Bea, vad ledsen jag blir när jag läser att du inte har din mamma hos dig mer. *hittar inte orden*

Lillan såg alldeles säkert både Mormor och en farbror.

Måga kramar vännen!
Frida

Julia sa...

Bea...

Jag finner inte de rätta orden just nu. Känner med dig och är så ledsen för din skull.

Kram

SKATAN sa...

God morgon. Vilket vackert och personligt inlägg som också berör - djupt.

Kram.

Elin sa...

Blir så ledsen av att läsa att du inte längre har din mamma hos dig. Förstår att det är en stor sorg. Känner massor med dig och skickar massor med kramar.

Hemma på Landet sa...

Nää...men du har ju goa ungar du. Lik dig, säger jag bara.
Tänk vad fint att de bara kan fråga så där rakt på sak. Det är ju därför du gråter + att de får dig att tänka på din älskade mamma som du saknar så, min vän.
Att ditt älskade barn fick dig att gråta över något fint.
Ett älskat barn och en älskad mor.
Det är fint det. Då är det ju klart att du som är mitt emellan dessa två är helt underbar.


Det där med farbrorn...det förvånar mig inte. Har hänt förr...;-)


Kramis från Stina som tycker om dig gumman...

Morse Farm sa...

Vad fint, så rörande.
Vad stark du är.
Kram

Nicolinas boning sa...

Vad sorgligt att din mamma inte finns kvar här hos er, men vem vet...hon kanske ser er sittandes på ett moln dinglandes med benen...så måste jag tänka när det blir för mycket tänk på min lillebror...och det känns lite lättare då.
Ha en bra vecka.
Kramar

Hem & Harmoni sa...

Tårar i ögonen... jag också. Fin berättelse och väldigt tänkvärt...

Hoppas du haft en skön söndag! Kram Marie

MiaMaria sa...

Tårar i ögonen ...det har jag också. Vacker berättelsesom verkligen rycker tag i en.


Skön söndagskväll!
Miamaria

Inredningsdrömmar sa...

Fint skrivet. Jag känner mig fortfarande som ett litet barn när det pratas om döden och vill bara fråga varför? Jag fasar inför den dagen Anton kommer fråga mig om det eftersom det inte finns några bra svar på varför man dör. Sitter med tårar i ögonen när jag läser det du skrivit

MiaMaria sa...

Hejsan!
Min stjärna är köpt på MIO har målat lite extra och skavt den.

Sen har jag lite fler bilder under etiketter på HUSBILDER.

Färgen är väldigt varm och behaglig inte så vit så det sticker i ögonen....

Miamaria

Kajsa sa...

Fin berättelse! Va härliga barn är, eller hur!
Vad hemskt att förlora sin mamma! Du verkar vara en stark person!

Du det gör ingenting om du har precis samma tyger i lillans rum som vi har! Det betyder ju bara att duoch jag har väldigt bra smak! ;-)

Kram!

MiaMaria sa...

Hejsan igen!
Jag har målat huset i EN färgnyans alltså ingen brytning på vindskivorna,(solljus)...

Sen är det så att under tiden vi målade så bytte Nordjö färgnummer. Så när vi skulle hämta mer färg så fick vi fel...den färgen var mer vit våran är varmare. Så det var bara att gå dit och berätta vad som hänt och de hjälpte oss att bryta till rätt färg. Så baksidan fick jag måla än en gång.
Så nu måste vi säga till när vi hämtar färg så vi får rätt brytning.
Det där med färg är ingen lätt historia och absolut inte nyans VIT.

Vi har Nordsjö färg.
NS Tonad 0502-y Tin W
Brytet på en 5 liters burk.

Om du vill ha nummret får jag nog skriva det lite mer utförligt så nyansen blir rätt. Det står lite mera men det kan vi ju ta om du är intresserad. Sen rekommenderar jag att prova först men en provburk så det känns bra för ER.

Ha´det gott!
Miamaria

Pernilla sa...

Men så vackert...snyft.Tårarna rinner nedför min kind.Jag förlorade min bästa kompis i april.Var på begravningen men fick aldrig reda på var hon blev begravd.Träffade dock hennes mamma av en ren slump....så äntligen vet jag....Det är så skönt att ha en sten å gå till....det borde man göra oftare.Hälsade på min farmor på kyrkogården...vi tog en "koppis" som hon kallade det när vi kom på besök till henne när hon levde.

Må så gott//Kram PERnilla

Hemma på Landet sa...

Ja, Elvis han kan han...:-D

Annie sa...

Wow... jag vet inte vilket som berörde mig mest - om det var din dotters upplevelse på kyrkogården eller din sons frågor... Du verkar vara en bra mamma i allafall, och jag är säker på att din mamma är stolt över dig även nu! För visst finns hon med er!

Mia sa...

Har inte långt till tårarna när jag läser inlägget.. Vilken upplevelse din dotter fick - och du också naturligtvis.. Beklagar verkligen sorgen över din mamma gumman, kram!

Lantliga drömmar sa...

Skickar dig bara en varm tröstande kram...
Så personligt och fint, om än väldigt sorgligt, det du skriver!

Sköt om dig!
Kram, Heidi

Amoroso- Nu vill jag sjunga dig milda sånger sa...

Ett inlägg som berör, verkligen. Känner igen mig i dina tankar. Det är svårt för man vill ju så gärna att ens barn ska träffa mormor, som betytt så mycket för en själv. Och att sedan försöka förklara detta, man inte själv alltid kan förstå.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...