"Spöket" i badrummet?

Jag vaknade av ett fruktansvärt skrik.
Det kom från min son.

Jag rusade upp ur sängen och fann min son gallskrikandes i en förstenad posé på väg ut från badrummet.
Han var hade till hälften öppnat dörren, med handen fortfarande på handtaget, men med kroppen vridet in mot badrummet. Han tittade in mot mörkret.
Och SKREK!

Jag tände lampan, tog min skräckslagna pojke i famnen och satte mig på toalettlocket med honom i mitt knä.

"Vad är det vännen? Tyckte du att du såg något i mörkret?" (Tänker mamman och anar hur tvättkorgen längst in kan ha spelat sexåringen ett spratt)

Inget svar, han bara började skaka.

"Men älskling, var det dörren, var du rädd att du inte skulle komma ut?" (Eftersom sovrumsdörren ibland i öppet tillstånd glider upp och sätter sig som en liten stopp emot badrumsdörren)

Då börjar han prata, osammanhängande och hetsigt, samtidigt som han oavbrutet tittar in mot badrummet.

Till slut förstår jag vad han upplevt.

"Jag klev upp för att gå på toa och kissa. När jag var på väg ut hörde jag en person ropa "TITTUT!" till mig" (sagt med ett lekfullt tonfall)
???

Han var alltså på väg ut och vände sig om när han hörde detta.

Någon som pratade med honom?

Jag frågade honom om rösten och han beskriver den som:
"Inte en vuxen, men inte ett barn. En pojke, fast en stor pojke med ljus röst, men lite mörk"Efter lite jämförelser med personer i vår omgivning så drar jag slutsatsen att han tycker sig ha hört rösten från någon tonåring, alltså en pojke som inte ännu kommit in i målbrottet, fast som från hans synvinkel inte längre kan räknas som "barn".

...

Jag tror inte på spöken, men vårt hus ligger på en gammal vägkorsning från förr.

Det är lätt att fantasin seglar iväg utifrån olika upplevelser vi har haft här.

...

P.S Bilden är inte från vårt badrum utan från Decorator Inside. Vårt riktiga badrum är så anskrämligt så det går inte att fånga på bild. ;-)