Jag hade tänkt blogga om någonting helt annat idag, men efter att ha läst det inlägg som underbara Gry skrivit i sin blogg, så kom allvaret och känslorna ikapp mig.
Läs själva dagens inlägg om hur hon, 33 år gammal, började ana att någonting inte stod rätt till i hennes kropp och hur hon uppmanar oss att verkligen ta våra kroppars signaler på allvar.
http://madicken-madicken.blogspot.com/
15-20 kvinnor drabbas VARJE DAG av bröstcancer, en siffra att verkligen ta på allvar.
Titta här, http://www.cancerfonden.se/templates/StreamingPage____1522.aspxdu ser precis hur du ska göra för att undersöka att allt står rätt till.
Försök slå ifrån alla generade känslor (och försök tänka bort det något plumpt tillsatta musikmaskinen som är som tagen från någon inspelning av erotiska filmer). ;-)
Tekniken är det viktiga och jag har försökt att ta för vana att undersöka mig en gång i månaden. Viktigt...jag vill inte försvinna från mina barn som min mamma gjorde från mig.
Ta hand om er!
Kram Bea
tisdag 15 januari 2008
Allvar mitt i pysselhysterin
Etiketter: Övrigt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Ja , varför envisas man med att tro att man är odödlig , när varje andetag är ett steg närmare det oundvikliga .
Ja det är jätteviktigt att lyssna på sin kropp , men varför blir man som kvinna , i alla fall jag så nonchalerad hos sjukvården !?!
Kram/Lotta
takk for gode tips. som legen sa til meg en gang- ikke det at det er vanlig i din alder, men du har et asvar nå som mamma til dine små- derfor undersøk deg regelmessig der en kvinne må.....
vi vil jo ikke annet enn å følge de så lenge som overhodet er mulig.
takk for kommentar, gleder meg. bare gi en lyd om du er interessert, aner nemlig ikke hvor mye vi bør produsere i første omgang:)
ha en fin uke, håper veldig at vi blogges igjen, for her er det koselig:)
TACK BEA, för att du skrev ett så fint inlägg i dag. Speciellt bra att du länkade till egenundersökningen!
Det är verkligen barnen man tänker på först och något av det första som kom upp i mitt medvetande var att vår minsta son inte skulle komma ihåg mig. Oerhört tungt för en mamma. Sen är jag kär i själva livet och tanken på att det skulle ta slut var och är outhärdelig... Vi ÄR ju odödeliga, tills det händer något som får en att vakna upp ur den "bubblan" som vår vardag är.
Jag kommer återkoppla till dig i morgondagens inlägg. Det är väl OK?
Godnatt! //Kram Gry
Å vad bra att du skriver om detta! Ska ta och hälsa på hos Madicken nu!
Stor kram Jes
Tack för inlägget. Det är verkligen viktigt att tänka på.
Man blir verkligen berörd när man läser hos madicken.
Ha de bra
kram
Jaa det är viktigt det där..att hålla koll.
Du frågade om mitt lilla zinkhus,jag har tänkt ha framme det året om,jag tycker inte att det är nåt juligt över det...man kan ju ta bort det rödrutiga bandet om man vill,men jag tycker det är så fint så mitt får vara kvar!
Kram Anette
Först vill jag tacka dig för att du tar upp detta viktiga i din blogg! Detta är något vi måste bli bättre på vi tjejer... vi måste prata om detta och bli duktigare på att verkligen undersöka oss regelbundet...
Sen vill jag tala om att din blogg fantastisk! Vilka galet gulliga och fina grejer du gör! Necessären, te koppen... vimpeln i din dotters rum! Vilket sovhörna! Urgulligt!
Hit kommer jag igen!
Kramar från Jenny
Så vikiga saker du tar upp.. det enda man vet i livet är att man ska dö någon gång... men dey behöver ju inte vara nu!!
Stoor kram A-C
Hej
Ska genast gå in till "madickens"..cancer är så hemskt,vi måste vara rädda om oss
kraaam
Tack för att du får att stanna upp ett tag i livet.Cancer är inget att leka med.min mamma fick malink melanom när jag väntade mitt första barn...å det var en jobbig tid för oss alla.Även om hon klarade sig å inte fått återfall nu på länge så säger hon att tankarna sitter alltid där..var kommer det härnäst, om, varför. m.m.
Kram Pernilla
Sant nog det är viktigt att vara vaken och lyssna på sin kropp - jag gick igenom några tuffa månader ifjol när jag fått besked om att jag hade levertumörer. Men min kropp kände sig allt utom sjuk och till slut efter många långa undersökningar visade sig MIN känsla till min stora lycka vara rätt. "tumörerna" var helt ofarliga medfödda defekter i levern och jag lever och mår gott idag - med det positiva att jag faktiskt numera försöker ta varje dag som en UNDERBAR idag istället för att vara negativ. :)
trevlig blogg!
Hej Bea! Hoppas du håller kvar ditt viktiga inlägg lite till....Jag har återkopplat till dig i mitt nya inlägg. Kör en sista runda med budskapet, för denna gång;-)
Ha en fin kväll! //Kram Gry
Hej Bea,
Vad bra att du tar upp detta allvarliga ämne. Det är bra att man får stanna upp imellanåt och tänka efter en stund om livet i stort och smått. Min mamma hade bröstcancer för drygt 25 år sedan, då var ju överlevnadsstatistiken inte så stor som den är idag. Men tack och lov så lever hon än idag.
Själv går jag på årliga kontroller, eller rättare sagt gjorde, dagens sjukvård har "inte råd" utan nu ska det tydligen bli vartannat år. Själv blir jag lite nojig när jag undersöker mig själv.
Men nu till något roligare, jag har gett dig en utmärkelse på min blogg ikväll. Du är en stor inspirationskälla för mig, både som mamma och pysselmänniska! Kom in och hämta upp den, sen är tanken att du i din tur ska skicka den vidare till 8 andra.
Ha en skön kväll!
Kram
Ulrika
Bra att ni påminner oss!
Förresten så fann jag mycket trevligt att läsa här på din blogg. Trots att jag inte är fullt lika "vit" inredningsmässigt som du så var det intressant. Jag är också en pysslare bla!
Skicka en kommentar