Vimplar och egen logotype..yeah

Tack för all fin support! Ni har rätt i att "Beas barnslikheter" faktiskt också är det namn som passar bäst även som logotype. Bea. Det är ju jag. Och det mesta jag gör är barns-likt. :-)

Jag älskar det översta blommiga tyget. Ja-a...man kan nästan säga att jag har en liten crush på det. Fast förälskelsen får ett abrupt slut när jag inser att jag inte har en liten gnutta kvar och det knappt finns en meter kvar av det att köpa i hela Sverige. Fast...kaaanske ändå att jag kan komma över en meter eller två, återstår att se. Håll tummarna!

Det är verkligen rofyllt att sy dessa. Det får mig att tänka på annat ett tag och få en anledning att sitta helt stilla och inte bara fara runt. Jag lyssnar på böcker samtidigt som jag syr, sååå...tack alla ni som beställer mina vimplar för att ni gör mig lite mer kulturell! Hihi...

Den här är paxad, men jag har en likadan, fast tre meter lång (den här är två meter). Hör av dig till mig om du skulle vilja köpa den...information om pris och kontakt ser ni här till höger. *pekar*

...

Efter jobbet så åkte jag med barnen till Systembolaget. Jag hade fått ett särskilt uppdrag (mer kan jag inte säga med tanke på att somliga kanske läser detta... ;-) Efteråt så gick jag och barnen tvärs över gatan, in på vårt anrika konditori och köpte glass. Barnen fick betala för min och deras glass. När vi sedan satt och åt i solen utanför så kommer den äldre ägarinnan ut och sade:
- Jag är bara tvungen att titta närmare på din dotters fina snibb!" (Hon bar sjaletten jag broderat med hennes monogram på)
- Har du gjort den i skolköket? frågade hon och sade sedan snabbt att:
- Vad dum jag är, det är du för ung för...men har du gjort den själv? Eller hur har du kommit över den?
Jag berättade att jag hade gjort den själv och hon fick något drömmande i blicken när hon berättade:
- Precis likadana, med korsstygn, fick vi sy till skolköket när jag var ung. Och så fick vi brodera likadant monogram på våra förklädens bröstlapp. Jag hade ett "B" i rött på min.

När jag sade att jag håller på att sy förkläden till barnen med just likadant monogram på så blev hon tårögd och sade:
- Jag trodde inte man kom ihåg sånt längre. Att det inte var något värt. Ibland känns det som om det jag själv lärt mig inte har något värde idag. Just därför blev jag så glad över att se snibben, det ger mig lite förtröstan."

Jag blev rörd själv. Det är ju verkligen sant, att gamla kunskaper inte är viktiga längre. Det fick mig också att fundera på om det kommer bli likadant för oss i framtiden. Om vi också kommer känna oss lite "överflödiga" med vår kunskap?

Vad tror ni? På sätt och vis så känns det som om handarbete såsom sömnad, virkning, stickning har fått en revival. Det är ok att göra sina egna kläder igen, att sy lapptäcken och göra applikationer. Å andra sidan så kanske det bara är vi i "bloggbubblan" som pysslar med sånt - inspirerade av varandra. Jag känner faktiskt få IRL som faktiskt målar möbler, syr lampkjolar eller virkar filtar.

Har ni många i er närhet som pysslar såsom ni själva gör, eller är vi helt enkelt ett unikt släkte?

Funderar Bea