söndag 20 juni 2010

Sanningen om min själsliga anorexi

Jag har drabbats av själslig anorexi. Ja, jag kan inte riktigt förklara vad som hänt med mig, mer än att jag helt dränerats på självförtroende. Över en dag. Inte smygande.

Likt en anorektiker som straffar sig själv genom att inte äta mat, straffar jag mig genom att undvika att göra saker jag tycker om. Det låter helt knasigt i era öron säkert.
Efter alla sjukdomar, mitt i majutmaningen, drabbades jag av sådan prestationsångest i mitt liv att den fick mig ner på knä och frustande be om nåd. Var jag än tittade i mitt liv var det "fult", "onödigt", "onormalt" och mina forna drömmar och ambitioner fullständigt barocka.
En depression? Kanske.
En liten livskris? Möjligtvis.
Stress som skymmer sikten för det egna jaget? Kan så vara.
Allt har givit mig ångest.
Min hotmail - för tänk om någon skulle vilja beställa något av mig? Då kanske någon kommer på hur USEL jag egentligen är på att sy?

Min blogg - för vad jag ska skriva om, tillföra? Vad har jag för rätt att inkräkta på andra människors tid? Som om jag verkligen var någon speciell.
Mitt jobb - tvivel, funderingar och tankar som gnager. Att aldrig i sitt jobb vara "good-enough"
Min familj - orka hålla uppe energin och ge det mesta till sina närmaste - och ändå inte känna att det mesta är gott nog åt de man älskar mest.
När jag nu skriver ut min själs jämmer på bloggen så själsligen kräks jag på det jag ser, men jag straffar mig själv genom att vara fullständigt ärlig mot er.
Jag vill inte lägga ner bloggen, för den är mitt skötebarn. Jag vill finna mod och självförtroende och kraft att fortsätta med STOLTHET, liknande den jag gjort tidigare.

Jag vill se kärleken i mitt liv, de vackra färgerna, nyanserna.
Jag vill kunna känna att kanske, kanske, kanske blev det där sydda rätt fint...ändå.
Jag vill kunna finna frid att hitta tillbaka till min egen kreativitet igen.

Jag vill bli BEA!
Och det är min förhoppning att det här inlägget kanske kan bli upptakten på flera.
Att i alla fall själva bloggångesten släpper.

Nu har jag i alla fall tagit ett första steg att komma tillbaka.

Jag sträcker ut min hand mot er.

Kram Bea

22 kommentarer:

annicken_j sa...

Takk for at du deler dette, det rører meg. Og takk for at du ser det selv. Jeg ønsker deg all lykke med å finne tilbake til deg selv, til livet, til kreativiteten og til maten. Ting tar tid, men det blir bra til slutt !
Så klart alle andre kan se at du er flink til å sy, flink med familien og flink på jobb !

Hem och Harmoni Marie sa...

Hur svarar man på detta... inte helt lätt men jag gör ett litet försök som jag hoppas får dig att må bättre.
För det första, tack för att du berättar och delar med dig, det berör! För det andra... du är duktig, smart och fantastisk! Om du bara visste hur mycket inspiration jag fått på din blogg, och säkert många andra med mig.
För längesen vann jag en utlottning hos dig, ett jättefint fodral till pappersnäsdukar. Den bär jag med mig alltid i min handväska och jag har fått många kommentarer om den, att den är fin och att man skulle vilja ha en likadan... Det är väl det bästa beröm man kan få.
Jag hoppas så att du hittar tillbaka till dig själv och att du fortsätter med din kreativitet!
Jag skulle sakna din blogg om du försvann...

Ha det gott och var stolt över dig, din familj och allt fint du gör....
Varm kram Marie

Helen sa...

Vad starkt av dig att skriva om detta. Jag kan bara säga att jag tycker att du har en otrolig blogg och den har inspirerat mig massor, tror inte att någon som beställt av dig tycker du är usel. Förstå om detta inte gör att du genast känner att självförtroendet kommer tillbaka men jag skickar massa upplyftande tankar och kramar via cyberspace:)

mammalito sa...

Tack för att du delar med dig av ditt innersta!

Jag tror att alla kreativa, fantastiska människor kan drabbas av en liknande depression, nedstämdhet eller stress-syndrom (vad man nu vill kalla det). Vi människor är fruktansvärt självkritiska och riktigt elaka mot oss själva. Jag vill bara säga några ord som jag har uppfattat dig utifrån bloggen!

Jag tycker att du verkar vara en fantastisk mamma, som har ork och fantasi och låter barnen prova sig fram med alla möjliga material. Ger dem både tid, utrymme och möjlighet att utvecklas.
Jag tycker du verkar ge massor i ditt jobb, som jag inte riktigt vet vad du gör, men kan tänka mig något pedagogiskt, för du känns som en pedagog, när du skriver och förklarar saker.

Hoppas du kan och vill ta till dig mina ord, jag har skivit dem med all välmening och hoppas att du kan njuta av lite stilla sommar tillsammans med dina nära och kära. Känn ingen press att vare sig blogga, pyssla eller vara kreativ... sånt ska man bara göra om det känns kul!

Kram

Nilla sa...

Vännen min, kommer du ihåg mitt näsduksfodral som jag vann en gång av dig! I Love it! Och det gör alla som ser det också!

Du vet ju att för att orka vara stark måste man också våga falla? Och du faller inte i golvet, du har människor som tar emot dig, stöttar dig och hjälper dig upp igen. Du har alltid Bea varit en så go människa, ärlig, rolig, omtänksam och en otrolig inspiration.

Du ska se att du snart har självförtroendet tillbaka, att du kan själv också se allt det vackra du skapar.

För du ser vännen, vi sträcker också ut våra händer mot dig.

Många kramar Nilla

Skoogstrollet sa...

Med tanke på all sjukdom som verkade härja i ditt hem under utmaningen är det väl inte konstigt om du tappade både fart och energi att skapa.

I mitt eget fall har jag haft den ena skiten efter den andra de senaste veckorna och glädjen har krupit långt ner på skalan. Jag längtar inte efter något annat än att få vara frisk, ha aptit på både mat och livet samt återfå energin och motivationen att göra något. Jag tror du liksom jag har tankarna om vad vi vill göra, men sedan krävs det en del för att komma igång med minsta lilla. I takt med att man inte åstadkommer något så sjunker tilltron. Ja, någon lösning har jag inte mer än möjligtvis vila och jobba vidare i det lilla, men det finns ljus i tunneln även om det är svårt att se.

Dessutom var det du som inspirerade mig till novemberutmaningen och jag pysslade betydligt mer än brukligt. Den här vändan har jag varit mitt i en flytt och trädgården är väl stället jag skulle lagt energin på. Som tur kommer det fler chanser, om inte annat nästa år för alla högtflygande planer. Vad gäller pyssel kan ju tillfället dyka upp imorgon eller redan om några timmar ... Så ge inte upp, det finns hopp och din kvalité försämras inte av en dalgång. Lycka till, snart är du på topp igen!

Lottaspace sa...

Det är verkligen tråkigt att läsa att du mår dåligt. Och på det sätt som du mår dålig. Hoppas verkligen att du får tillbaka din inspiration och livslust. Du var en av dom som fick mig att börja sy "på riktigt" och tro på mig själv. Jag tror att du har inspirerat många och fått många här ute att börja sy och tro på sig själv. Du är jätteduktig! Du är Bea!
Kram!
Lotta

Stina / Sagolikt Pyssel sa...

Åh Bea! Det kommer att gå över och du kommer att vara BEA igen! :-) Lika säkert som att svackorna kommer ibland, är att de gå över. Jag lovar! ;-) Och även om de djupa svackorna kan vara ett helvete att gå igenom, så brukar det komma en hel del gott ur dem. Jag kan nästan lova att du kommer vara klokare, starkare, mer säker på dina val i livet, och väldigt nöjd efteråt.

Ta hand om dig nu. :-) Gör små saker som gör dig glad och nöjd och rätt vad det är kommer det kännas bättre. Och kom ihåg att du alltid är Fantastisk och att du räcker till!! <3

Kram!

Mokzan sa...

Vad trist att höra, men du det är mänskligt att ha svackor, det blir lite mer påtagligt för kreativa människor bara. Tillåt dig att ha en svacka så länge du behöver, och sakta smyger krafterna och inspirationen tillbaka och då finns vi här =)

Metronyx sa...

Bea, jag har under ca ett år regelbundet gått in på din blogg för att läsa vad du skriver. Att ni under en månad fick otur är mänskligt. Sen vet jag att när man inte gjort något på ett tag så får man ångest när man närmar sig det igen. Framför allt drabbas man av tvivel, på sig själv, sina färdigheter ja allt. Men det är en del av att vara människa, utan kriser är det svårt att få möjlighet att stanna upp och reflektera. Nu mår du dåligt och då är det svårt att ta till sig något, men dålig på att sy är du knappast. Du har en svacka, och det tillhör livet. Kram, och jag önskar dig styrka.

Brunkullan med Mosipperötter sa...

Du behöver inte vara någon annan än dig själv! Mer begär vi inte.
Du duger precis som du är:)

Kram för ditt mod att vara ärlig. Och styrkekram för att du ska finna ork att orka igen:)

Kram Susanne

Hannis sa...

Även fast vi inte "hörs" så ofta så vill jag bara krama om dig nu!
Du är inte ensam även om det känns så.
Tror att alla kreativa människor med huvudet fullt av ideér och kroppen full av vilja så småningom behöver vila.
Släppa allt ett tag och låta det komma av sig självt!
Modigt av dig att skriva om det!

Och jag tror att du hittar tillbaka till dig själv!
Att du kommer in i skaparflödet igen och att du kommer att känna att du ger vad du kan till dina kära och det räcker.

Har själv gått igenom något liknande och det vände efter en tids "släppa taget om allt" och bara vara.
Var rädd om dig!

Kram Hannis

Min Skattkammare sa...

Så oväntat en sån där svacka kan komma över en. Men ofta bottnar den i någon sorts utmattning.
Svarta fåglar som vill dra ner en i mörka hålor.....
Jag förstår inte vad det är du sett som skulle vara bättre än ditt fina och välsydda hantverk? Det kan inte bli bättre än det är. Det är härligt och glatt.....och fint & sött!
Du som har gett mig sån uppmuntran och självkänsla! Det glömmer jag inte!!
Här kommer en stor dos tillbaka till dig bästa BEA!!
Kram Kicki

Lowellas tråd sa...

Många med mig kan skriva under på att vi hämtar inspiration från din blogg och att vi alla tycker du gör helt fantastiska saker. Det kanske inte hjälper just i detta nu när ditt självförtroende sviker, men bara att du så modigt har gått ut och berättat hur du mår är faktiskt ett steg i rätt riktning mot att mot bättre så småningom. Otroligt starkt gjort av dig! Alla hamnar vi i svackor, det drabbar även de bästa. Låt det läka ut i lugn och ro. Njut av sommar och sol och tid med familjen. Du ska se att det kommer en lust att pyssla smygande så småningom. Man ska inte tvinga sig själv eller försöka skynda på det, bara göra det som känns roligt och låta allt ta sin tid. Självförtroendet kommer det också tillbaka så småningom. Vi som besöker din blogg tycker du gör fantastiskt fina saker och det kommer du själv att se igen också. Styrkekramar genom cyberspace

Synnøve. sa...

Men snälla. Du kan inte bli nått du redan är... Du ÄR Bea. Har alltid varit Bea och kommer så förbli.
Tror vi har perioder när vi hamnar i en sån svacka alla. Inte nått att oroa sig för vännen.
Du gör det du känner för, så blir det så bra så.

Ibland är det kroppen som säger ifrån. Du har kanske haft för mycket runt dig en stund. Ta en time out, låt sommaren ge kroppen, hjärnan och själen en tid på sig att återhämta sig.
Njut av den vackra årstid vi har framför oss. Inga krav, inga måsten. Det är du värd.
Ta istället hand om din familj, ditt hus, gör saker med dem. Låt mailen vara en stund. Låt bloggen vara en stund. Men ta dig tid åt dig själv.
Ge dig tid att njuta säger jag. Vi har en kort sommar framför oss. Ta den, den är din. Gör vad du vill med sommaren.
Inga måsten, inga krav.
Du vet Bea, vi finns här när du har tid, lust och ork för ett nytt inlägg.
Livet är det som pågår just nu, medans vi är upptagna med att lägga andra planer....

Kramen Synnöve.

systrarna stenlund sa...

Men herregud du är ju asbra på att sy! Alltid kul att se vad du ska hitta på härnäst, för du gör så roliga och annorlunda och fantasifulla saker. Alla mänskor har rätt att skapa, tänk på det! Och alla som läser din blogg gör det av egen fri vilja, jag lovar. :)

/Maria

liene sa...

Hej! Ärligt ,naket och frammförallt mänskligt....
Det är inget som skrämmer bort tror jag....om man hade endast sol gläntan ,hur skulle man veta skilnaden....
Jag kan övertyga Dig : att när man är nere endaste väg är upp...det finns ingen annan ...nere är du redan...så tittar uppot...Du kommer att bli bra...ta små steg och reflektera genom detta Du känner...man kan bli bara klokare på slutet.....Var inte rädd att tänka anorlunda sen...det är självaste vinsten!!!!!!
Alla har kriser...Du är bra som Du är...även grinig och total tom....
Du kommer komma igen....var inte rädd att ta Din tid!
Varma kramar Liene( felstavnings självförklarat drottning!)
PS: Jag vill tacka Dig för ärligheten...för att i blogg världen kan ju låta att allt är bara solgläntor-tyvärr!

Call design sa...

Du är oerhört stark som vågar skriva om dina tankar! Det bevisar bara vilken oerhört go människa du är!
En inspiration för oss bloggläsare som älskar allt det du gör!
Många många kramar

Kamomilla sa...

Det där drabbar nog oss alla men du är modig nog att ta upp det, klä det till ord,(vilket inte alls är lätt) och ta steget att skriva om det. Vilken modig människa du är!!

Jag lider av samma symptom, de kommer ofta nu då min hälsa sviker och jag har fått lämna både jobb och intressen åt sidan. Men det är bara att bita i, lita på sig själv och tro på att man faktiskt är unik och värdefull. För vem sätter måttet på det? ingen utom du själv! Spelar det egentligen nån roll vad andra tycker? Spelar det nån roll vad du vill skriva om? Tyck vad du vill, skriv vad du vill och du ska se att vi alla fortsätter läsa. Just för att du är vad du är: BEA! Det kan ingen ta ifrån dig.

Upp med hakan gumman. :) Vi läser. Vi gillar dig.

Gumman sa...

hejsan.jag måste börja med att säga: GUD VAD STARKT GJORT!!! att du va såppas modig att vara ärlig är beundransvärt verkligen.
jag bara älskar din blogg, ideer och alster och hoppas innerligt att du finner tillbaka till dig själv. jag vet också en hekl del andra i min närhet som salviskt följer dig och din blogg.
jag förstår att du behöver tid och space, men hoppas också att du vet att du TILLFÖR och BIDRAR mycket bara genom denna blogg. är ganska säker på att så är även fallet i ditt verkliga liv...
sänder dig en kvälls tankar...
hoppas du känner dig bättre efter att fått läsa alla fina inlägg som folk har gett dig här.
kul att se så många visa att dom bryr sig och inte bara läser tomma ord...
vi som följer bloggar, följer även människan som är bakom den
//madde

Krajamaria sa...

Du är stark! Att må dåligt och att tordas erkänna det för sig själv och för andra är tecken på styrka! Livet pendlar mellan svackor och toppar, ibland är de stora höjdskillnader men på sikt brukar de slätas ut och bli små skillnader bara. Jag önskar dig allt gott och ett stort lycka till att hitt atillbaka till "dig", med stöd och hjälp av nära och kära så kommer det att gå bra! Jag vill tipsa dig om att skriva skriva skriva, att tömma huvudet på tankar och funderingar dagligen om du orkar. Skriv där det känns bäst för dig; bloggen, datorn eller i en fin bok. Du ska se att ju fler dagar som går ju mer klart blir deti ditt huvud och jag vill tro att du hittar tillbaka till allt det roliga och glada. Ett annat tips är att varje dag innan du somnar välja ut "dagens bästa", dvs det bästa som hänt dig under dagen, behöver inte vara något stort men något som gjort dig glad eller som du känner dig nöjd med, tex glädjen från ett oväntat leende, energi att ha orkat med en liten promenad, nöjdhet över din familj eller vänner.
Stort stort lycka till! För mig är du en stor inspiratör med din syblogg!
Kram!

Lyck-Annas sa...

Vad rörd jag blev!
Känner igen mig förutom att jag har en växande insikt i att man kan inte var allt! Man måste duga som man är, människor älskar en ändå. De betydelsefulla människorna - och jag kommer alltid att se dig som en kreativ människa! Vi är mitt i det skedet i livet där tiden/vi/kraften inte riktigt räcker till men viljan är stark och pressar en framåt, tyvärr ibland lite för långt.
Härligt att se dig skriva igen. Skall nog själv börja lite med bloggen igen... Många tankar från mig!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...