Overkligheten har slagit till.

Tack för ert tålamod med mig.
Att ni finns kvar här, väntandes på mig i min frånvaro.
Tack för er fina omtanke, den betyder mycket.

Jag har omformulerat den här texten så många gånger, får inte ut det rätt. Antingen blir det för privat eller för distanserat. Det jag ändå vill och kan berätta är att min frånvaro delvis beror på att jag bearbetar jobbiga saker som jag aldrig låtit komma upp till ytan tidigare.

Min pappa har också nyligen gått bort väldigt dramatiskt vilket självklart är jobbigt på många olika sätt.
Att plötsligt, 37 år gammal, stå utan mor- och farföräldrar och att lägga ned min pappa bredvid mamma i graven är väldigt omtumlande förstås och gör att jag känner mig väldigt sårbar och rädd om mina nära och kära.

Jag är sjukskriven sedan en tid tillbaka och väver bort alla jobbiga tankar. Hemmavid rensar jag maskrosor när oron och sorgen hopar sig. Monotont och meditativt.

 Tack för att ni finns och att ni tror på mig när jag har svårt att göra det själv.
Var inte rädda för att visa er sårbara och att ta hjälp. 

Varm kram till er/ Bea