Minnestund vid graven - jobbigt och mystiskt

Igår var vi, som många andra, iväg till kyrkogården.

Treåringen var lite rädd när det var så mörkt. Tvååringen ville bära kransen och bar den leende och kavat mellan gravar och ljus, marschaller och kransar fram till sin egen mormors grav.

Framme vid graven förklarade jag att det var deras mormors sten, men att hon inte fanns längre. Sonen var tvungen att gå iväg och kissa med sin pappa.

Då händer det helt otroliga!!!

Jag och min älskade tvååriga dotter går och kastar pappret som varit runt ljuset.
"Kom mamma, kom" säger hon då och drar tillbaka mig till graven.
"Det där är min vän" säger hon och pekar, mot vad jag tror, på lyktan.

Jag svarar lite förvånat:
"Din vän?"
"Ja!"
"Är lyktan din vän?"
"NEJ" svarar hon bestämt.
"Hejdå mormor" säger hon och vinkar till graven.

Hon tar min hand igen och drar iväg mig.
"Vi går dit mamma"
I beckmörkret stannar hon framför en grav som står som nummer tre på andra sidan vägen.
"Vad gör farbrorn där?" säger hon och pekar på graven.

Då hade vi gått förbi en massa familjegravar, men den grav som hon gått fram till tillhörde en ensam man som dog för ungefär trettiofem år sedan.
"Ser du en farbror?" frågar jag.

"Ja...DÄR" säger hon och pekar.

Senare berättar hon för sin farbror och farfar att hon sett en farbror på kyrkogården. Vad ska man tänka???

När sonen kissat gick vi tillbaka till bilen. Han och jag gick själva. Han frågade på treåringsvis:
"Har vi varit till mormors grav nu?"
"Ja vännen, det var den graven som vi var vid när du behövde kissa. Den jag tände ljus vid"
"Var ÄR mormor?"
"Mormor finns inte längre hos oss här, men i himlen"
"Flög hon upp?"
"Ja, det kan man kanske säga"
"Varför finns hon inte längre här?"
"Hon var så sjuk vet du gubben"

(Jag vet inte hur jag ska förklara, men vill svara på hans frågor. Vet inte hur jag ska närma mig döden och sjukdom med honom, men vill ändå försöka svara så gott jag kan)
Han är tyst en stund och säger sedan:
"Men då måste hon fått hjälp av doktorn"
Här började mina tårar rinna, något han inte såg i mörkret och även nu i denna stund när jag skriver om det, det berör mig så.

"Ja, men hon var så sjuk, så de kunde inte hjälpa henne"
Då är han tyst igen och frågar till slut något så klokt som jag är helt förundrad över:
"Men mamma...vad var PROBLEMET med mormor?"

(Alltså, vad var det för fel på henne?"
"Hon hade ont i huvudet älskling. Mormor hade jättejättejätte ont i huvudet"

Hela vägen hem i bilen grät jag tyst.