Knådad lycka

Nybakta lantbröd gjorda på surdeg
Jag mår så BRA av att baka.
På något sätt försvinner all oro och stress.

När jag mäter upp ingredienserna tvingar jag mig själv att vara fokuserad på något utanför mig själv.

När jag låter assistenten långsamt och meditativt brummande behandla degen förundras jag över hur lätt konsistensen ändras. Vilken stor skillnad något litet kan ha. Som mjöl.

När degen jäser pausar jag. Jag tar det lugnt den halvtimman. Det är inga problem. Jag "jobbar" ju. Jag bakar bröd. :-)

Favoritögonblicket är att glänta på jäsduken och skåda storheten i det jästa brödet. Förundras.

Långsamt låter jag degen sega sig ned mot bakbordet. Jag knådar njutningsfullt.

Jag skapar. Limpor. Av degen.

Låter jäsa. Mer paustid för mig. Oftast sätter jag en ny deg då. :-)

In i ugnen.
Doften av nybakat bröd är så renande. Jag känner mig som en urmoder som bakar bröd åt sin familj på samma sätt som mödrar i alla tider gjort.
Jag känner mig kvinnlig (även om min ledstjärna är den högst manliga Jan Hedh) :-)

Ute ur ugnen. Det vanligtvis höstkylda köket är vårvarmt ända ut i hörnen.

Make. Son. Dotter. (och om han kunde - dvärghamstern) söker sig nyfiket ut till köket.
"Vad det dofter ljuvligt!"
Fingrar som knappt kan hålla sig undan det heta brödet.
Maken som börjar fundera på om det inte är värt att bryta mot principerna och göra en liten nattamacka. :-)

Och jag? Jag längtar redan till frukosten imorgonbitti.

Godnatt!
Sov gott, med eller utan bröd i skallen. :-)

Kram Bea